Paul Brunton: Liv och verk

Paul Bruntons själ ”bytte en stillsam tillvaro mot en turbulent” (som han själv uttrycker det) år 1898 någonstans i London. Det finns inget att berätta om hans familjebakgrund eller utbildning. Vi vet inte ens hans namn då han föddes, eftersom ”P.B.” (som han ville bli kallad) inte nämner något om detta för sina läsare eller besökare. Hans 28 böcker ger föga hjälp och ännu mindre uppmuntran åt hans levnadstecknare. Men detta väger lätt jämfört med vad de berättar om det inre, andliga sökande som hela hans liv ägnades åt. Denna introduktion baseras därför helt och hållet på vad P.B. valde att berätta om sig själv.

Den första ansatsen till andligt sökande initierades genom läsning redan när han var pojke. P.B. berättar hur inspirerad han blev av Paulus brev, av Bulwer-Lyttons ockulta roman Zanoni och inte minst av The Awakening of the Soul (eller Hai Ebn Yokdan, The Self-Taught Philosopher) av Ibun Tufail. Den senare boken, ett sufiskt verk, gav P.B. en allmän orientering om meditation, ett ämne som han senare skulle bli den kanske främste, moderne auktoriteten på. Utan någon som helst hjälp började han öva, trevande sig fram genom det som till en början var absolut mörker. Efter sex månaders daglig meditation och arton månader med en brinnande längtan efter det Högre jaget, fick han en serie mystiska upplevelser.

Glansen och friskheten i dessa ungdomliga erfarenheter avtog efter ett antal veckor men lämnade efter sig spår som han hade nytta av under ytterligare tre år. P.B. mötte nu en avancerad mystiker, en amerikan som bodde i London. Denne erbjöd honom att genomgå en serie speciella tester. Om han klarade dem skulle det leda till nästa nivå av andlig upplysning. Men resultatet blev negativt. Han gick istället in i ett tillstånd som av medeltida mystiker kallats Själens mörka natt. Under de följande tre åren hade han varken tid eller förmåga att meditera, inte ens att vidmakthålla en längtan efter det heliga.

En oväntad händelse frigjorde honom från den andliga torkan. Återigen började han meditera och efter några veckor hade han uppnått samma nivå som tidigare, men nu parad med ökad insikt och större förståelse. Han började uppfatta meningsfulla mönster bakom sitt eget och andras liv. Han insåg att den andliga närvaron aldrig hade lämnat honom under de mörka åren utan tyst och stilla inväntat den tid då hans egna ansträngningar skulle återförena dem. Av detta lärde han sig hur viktigt det är att aldrig förlora hoppet. Han kände att han hade en uppgift att förmedla denna viktiga erfarenhet till andra som var missmodiga på grund av brist på framsteg i sitt sökande.

Efter detta andra uppvaknande följde år av utveckling och växande. Flera månader under år 1918 kunde han höra det han kallar ”den inre rösten”. Han förstod att källan till styrka och visdom fanns att söka i hans eget inre, inte någon annanstans.

Efter första världskriget bodde P.B. en tid i Bloomsbury - i samma hus som senare Virginia och Leonard Woolf skulle komma att slå sig ner och ha redaktionen för Hogarth Press. P.B., som alltid känt en dragning åt skrivandet, inledde nu en framgångsrik karriär inom journalistiken.

I slutet av 1920-talet var han ivrigt sysselsatt med forskningar rörande Orienten, något som ledde till hans första resa österut. Åren 1930-31 besökte han många olika platser i Indien och träffade människor ur skilda samhällsklasser - yogier, fakirer, heliga män och kvinnor. De av alla dessa som han kände den starkaste samhörigheten med var Shankaracharya av Kamakoti och Sri Ramana Maharshi, den vise från Arunachala (inte att förväxla med Maharishee Mahesh Yogi). Shankaracharya, som föddes år 1895, var södra Indiens andlige ledare och arvtagare till den vedantiska traditionen från den förste Shankara. Av Shankaracharya uppmanades P.B. att resa till Arunachala, ett heligt berg i södra Indien, för att möta Ramana Maharshi. Denne var vid den tiden praktiskt taget okänd, men är numera hyllad som en av de främsta, moderna företrädarna för den renaste Advaita Vedantatraditionen.

Sökandet efter Indiens andliga skatter nådde sin höjdpunkt i och med mötet med Ramana Maharshi. Som P.B. själv berättar i boken A Search in Secret India (På spaning i det fördolda Indien), inleddes nu ett inre sökande under den vise mannens ledning. Genom att meditera på frågan ”vem är jag” kom han fram till att hans sanna jag varken är kroppen, känslorna eller intellektet. Till sist fick han oväntat uppleva det tankefria varat, en fördold närvaro, det Högre jaget. Detta var fullkomlig frihet, men faktiskt inte någon nyhet för P.B., vilket skulle komma att avslöjas långt senare i The Notebooks. Det var en förnyad kontakt med det medvetandetillstånd som P.B. hade upplevt långt tidigare.

När han var i Indien smittades han av svartvattenfeber, en malariasjukdom som sedan plågade honom under flera år. Efter tillfrisknandet fick han flera erbjudanden om inkomstbringande jobb som skribent som han avböjde. Istället bestämde han sig för att skriva en bok om sina indiska erfarenheter. Han slog sig ner i en fridfull, liten by i South Buckinghamshire. I närheten hade kväkarna ett bönhus som P.B. brukade besöka på söndagarna. Hos kväkarna, och i deras speciella gudstjänst, fanns något som tilltalade honom.

I boken A Search in Secret India framstår P.B. som en något skeptisk och naiv västerlänning. Men man bör känna till att detta var en medveten pose som intagits för att lättare nå fram till publiken. 1930-talet var fortfarande det brittiska imperiets tid, kolonialism och missionerande hade lärt européerna att se ner på mörkhyade människor och deras religioner. Men här framträdde en resenär som inte bara hade bevittnat fenomen som förbryllade den materialistiska vetenskapen, som lovordade islam som en socialt berömvärd och rationell religion och som vågade berätta om sig själv, vördnadsfullt sittande vid fötterna av en brunhyad mästare klädd i höftskynke. Detta var något nytt. Boken fick ett entusiastiskt mottagande, översattes till ett flertal språk och såldes sammanlagt i en kvarts miljon exemplar.

Vi två olika tillfällen, efter återkomsten från Indien, gavs P.B. viktiga uppdrag under sin meditation. En vacker sommarkväll vid Themsen, medan han var djupt försjunken i trans, fick han besök av fyra högt utvecklade väsen, vilkas uppgift är att vaka över vår planets andliga välfärd. Han gavs då en speciell uppgift som var både skrämmande och inspirerande. Det andra tillfället var år 1934, just som han stod i begrepp att på nytt bege sig till Österlandet. Uppdragsgivaren, den vise som han lärt känna förra gången han besökte Indien, uppmanade nu P.B. att dela med sig av sin kunskap om den väg som leder till det Högre jaget. Resplanerna lades genast åt sidan. The Secret Path (Den hemliga vägen) kom till i ett hisnande tempo, den tog bara en månad att skriva. Publiceringen skedde år 1935.

The Secret Path är en handbok i meditation, en av de första i sitt slag i Västerlandet och helt säkert den allra första som ingående förklarar den metod som Ramana Maharshi förespråkade. Här grundlägger P.B. en av de viktigaste principerna för sitt författarskap, nämligen att på ett enkelt och lättfattligt språk förklara även de mest svårfattliga ämnen. I hans skrifter söker man förgäves efter lärda fotnoter, icke översatta sanskritord, kinesiska och tibetanska termer etc, som pryder vetenskapliga avhandlingar men som skrämmer bort ovana läsare. Det som P.B. fann i Österlandet var en levande visdom, lika aktuell för människor i alla samhällsklasser. Men denna litterära stil var självfallet inte särskilt gångbar i akademiska kretsar. Vissa recensenter förföll till rena otidigheter.

P.B inledde sin andra resa österut med ett besök i Egypten, där han samlade material och hade sällsamma upplevelser, om vilka han berättar i A Search in Secret Egypt (Till Egypten) som kan sägas vara hans mest äventyrliga bok. Den handlar bland annat om den egyptiska civilisationens och byggnadskonstens atlantiska ursprung men också om nutika magiker och trollkonstnärer. Höjdpunkten är berättelsen om en natt som P.B. tillbringade i den stora pyramiden. Utrustad med starkare nerver än de flesta av sina läsare, tycks han ha återupplevt en initieringsrit som pyramiden ursprungligen var avsedd för. Genom dessa initieringar övertygades noviserna, bortom alla tvivel, om egen odödlighet och slutgiltigt oberoende av den materiella världen.

P.B. har ingående studerat och skrivit om den moderna esoterikens ursprung. Å ena sidan Egypten, hem för pyramidbyggare och den hermetiska traditionen, det Egypten som såg grekerna som barn och dit deras filosofer reste för att bli initierade. Alkemi, gnosticism, frimureri och västvärldens magiska traditioner, allt detta har sina rötter i Egypten. Å andra sidan Indien, som sent i dess långa utvecklingshistoria upptäcktes av Västerlandet. Ursprungsland för Vedaskrifterna och Bhagvad Gita, hem för Krishna och Buddha. Indiens urgamla, esoteriska traditioner hade fått uppmärksamhet i Västerlandet i slutet av artonhundratalet tack vare Teosofiska Samfundet. Nu ankom det på P.B. att avmystifiera dessa läror och att göra dem tillgängliga för vanliga människor.

P.B. fortsatte sin resa från Egypen till södra Indien. En dag, när han klättrade upp mot toppen av det heliga berget Arunachala, kände han en stark inre maning att vända sig till sina bröder och systrar i Västerlandet, vilkas liv han såg förspillas av en ökande meningslös materialism. Skyndsamt skrevs en liten bok, som likt The Notebooks posthumt utgivna femtio år senare, bestod av korta, löst sammanhållna texter. A Message from Arunachala är en allvarlig vädjan till Västerlandet att vända om och vårda sin själ. Senare beklagade P.B. att tonfallet i boken hade varit alltför negativt, men det återspeglar väl de mörka moln som samlades över Europa vid denna tid.

Sommaren 1936 tillbringades i stilla avskildhet högt uppe i Himalaya. P.B. bodde i ett litet hus som han hade fått låna av en nepalesisk prins. Där tillkom hans kanske vackraste bok, A Hermit in the Himalayas (Till Himalaya). Den återspeglar hans kärlek till den oförstörda naturen och hans själsfrändskap med den lysande stjärnhimlen. Han talar med läsaren på ett förtroligt sätt om det enkla och isolerade liv han älskade, och hur han på detta sätt kunde närma sig ”Guds boningar”. Borta är den journalistiska mask han tidigare använt sig av i böckerna om Egypten och Indien.

Följande sommar gav Maharadjan av Mysore, tack vare sin stora gästfrihet, P.B. goda förutsättningar att skriva sin nästa bok: A Quest of the Overself (Vägen till Överjaget, del 1 och 2). Denne maharadja var en synnerligen vidsynt härskare och hängiven anhängare av den icke-dualistiska vedantafilosofin.

P.B. hade kritiserats av både indier och västerlänningar, som påstod att han vattnat ur eller rent av förvrängt österländska läror genom att skriva populära böcker. Men deras kritik kom på skam tack vare stödet från maharadjan, hans filosofilärare, T Subrahmanya Iyer och inte minst T.M.P. Mahadevan, professor i filosofi vid Madras Universitet. Ofta berodde kritiken på att P.B. inte ville framhäva någons favoritlärare eller stötta en politisk rörelse. De som lärde ut och själva levde i enlighet med den högsta filosofiska traditionen, som till exempel Ramana Maharshi, Shankaracharya och Sri Atmananda, tog honom till hjärtat som en av sina egna. The Quest of the Overself är en efterföljare till The Secret Path. Det är en fördjupad och mer detaljerad handbok i meditation och innehåller bland annat många övningar avsedda för människor med olika temperament och behov.

Enligt önskemål från Maharadjan av Mysore gjorde P.B. samma år en studie av hur västerländsk filosofi påverkas av österländsk visdom. Indian Philosophy and Modern Culture är den enda av P.B:s böcker som inte har tryckts om på senare år. Den sista av hans böcker, som härstammar från denna indiska period, är The Inner Reality (Den inre verkligheten). Den kom ut 1938. Boken vänder sig i första hand till kristna läsare och introducerar djupgående tolkningar av den kristna religionen samt förklarar ingående meditationens fördelar. I denna bok finns intressanta kommentarer till saligprisningarna, Herrens bön med mera. Här kan vi läsa om Jesus, som han har porträtterats i Johannesevangeliet.

År 1938 tillbringade P.B. några månader i USA men var snart tillbaka i Asien igen. Han besökte Kina, Siam och Cambodia innan han slog sig ner i Indien, där han bodde under andra världskriget. Han besökte bland annat ruinstaden Angkor i Cambodia, en gång platsen för en högt utvecklad, andlig civilisation. Hinduism och Buddhism hade här levt sida vid sida på ett positivt och harmoniskt sätt. Likt Madame Blavatsky före honom sökte sig P.B. dit för att få en speciell erfarenhet genom meditation. Men nu hände något annat som skulle visa sig ha stor betydelse. Bland ruinerna i Angkor stötte han på en mongolisk lama i exil som kunde ge honom nycklarna till förståelsen av några centrala, metafysiska frågeställningar. Detta gjorde det möjligt för honom att påbörja arbetet med sitt stora, filosofiska mästerverk.

Detta ambitiösa projekt förklarar den högsta filosofin på ett rakt och enkelt språk och ger anvisningar om relevanta andliga övningar. P.B. beklagade att publiceringen skedde i två separata volymer: The Hidden Teaching Beyond Yoga och The Wisdom of the Overself. Många av hans gamla läsare som uppskattat de tidigare böckerna blev emellertid besvikna eftersom detta, uppriktigt sagt, inte var någon enkel läsning. Men de uthålliga fick riklig belöning. De upptäckte att bortom religiös hängivenhet och mystiska extaser finns den verkliga filosofin (ordet filosofi betyder kärlek till visdom).

P.B. förklarar att det inte räcker med att få övernaturliga eller andliga upplevelser, vi måste också förstå vad det är vi upplever. Annars löper vi risken att förlora oss i självbedrägeri, hamna i obalans eller bli offer för en dogmatism för vilken mysticism inte är något botemedel, något som många mystiker har fått erfara. ”Den fördolda läran bortom yogan” är den visdom som förstår varför människor sysslar med yoga eller meditation (P.B. intresserar sig nästan aldrig för fysisk yoga). Det är en universell visdom som vet hur världen kommer till, hur vi upplever den och varför världen är som den är.

Den första av de båda böckerna, The Hidden Teaching Beyond Yoga, leder läsaren steg för steg till insikten att den materiella världen, så som den vanligen uppfattas, inte kan sägas existera. Den andra, The Wisdom of the Overself, erbjuder en lösning på detta svåra problem genom att introducera en ”mentalistisk” världsuppfattning. Boken förklarar hur vi är medskapare av vår individuella värld genom att den projiceras ut från vårt eget medvetande. Likaså hur den stora världen utanför oss på motsvarande sätt projiceras ut som en tanke av och i det universella medvetandet.

Det är en prestation av sällsynt slag att på ett enkelt och begripligt sätt förklara denna subtila och revolutionerande lära. P.B. använder inga oöversatta, främmande ord eller svårbegripliga termer. Han reducerar den vildvuxna rikedomen i den österländska terminologin till ett fåtal grundläggande begrepp, varav de viktigaste är: 1. Egot, den illusoriska och avskilda person som vi tror att vi är. 2. Överjaget, vår inre gudomliga verklighet. 3. Världsmedvetandet, universums skapare. 4. Det Högsta medvetandet, den omanifesterade grunden för allt som är.

Det är omöjligt att på ett tillfredsställande sätt ge uttryck åt storheten i The Wisdom of the Overself - skärpan och djupet i avsnitten om lidande och död mot bakgrund av det pågående världskriget, det oskattbara värdet av de praktiska övningarna i andlig yoga, som inte står att finna någon annanstans i västerländsk litteratur - men framför allt den transformerande kvalitet som finns i dessa texter, i denna filosofi. Den kan liknas vid vatten som ges åt någon som håller på att dö av törst i den moderna pseudo-filosofiska öknen.

P.B. blev klar med The Wisdom of the Overself i december 1942. Författandet tog nu en paus. Efter att ha skrivit tio böcker på mindre än tio år blev tystnaden märkbar. Det gick till och med så långt att man kunde se tidningsnotiser som förkunnade att han avlidit.

När kriget var slut lämnade han Indien och det fortsatta resandet förde honom återigen runt jorden. En person som P.B. är aldrig overksam, även om det inte alltid är så lätt att se vad han håller på med. Det andliga sökandet fortsätter i sfärer som vi inte kan föreställa oss och ansvaret att hjälpa mänskligheten, när det en gång har accepterats, kan anta ovanliga och inåtvända former.

År 1952 bröt P.B. tystnaden genom att publicera The Spiritual Crisis of Man. Detta var den första boken sedan A Search in Secret India som hade kunnat skrivas i någorlunda lugn och ro. I The Notebooks of Paul Brunton finns ytterligare hundratals korta texter som måste ha tillkommit under denna period. P.B. ställer frågan om mänskligheten har lärt sig sin läxa från de båda världskrigen, eller om man av okunnighet kommer att kasta sig in i ännu en katastrof, långt värre än de tidigare? I boken reflekterar han över de andliga konsekvenserna av andra världskriget och över det enda hopp som står mänskligheten till buds för framtiden, nämligen att återgå till moraliska och andliga principer. I boken ges också inspiration till sökare som vill leva efter sådana principer men som tvingas leva bland människor som ignorerar dem eller tar avstånd från dem.

The Spiritual Crisis of Man var den sista bok som P.B. gav ut under sin livstid. År 1953 gick han igenom en svår kris. Han hade ådragit sig en tropisk sjukdom som höll på att kosta honom livet. Medan han var i koma mötte han en astral skepnad - en välkänd och högt älskad mästare - som erbjöd honom att välja mellan att lämna kroppen för gott eller att fortsätta sitt jordeliv till nytta för sina medmänniskor. Av medlidande med alla som såg upp till honom för råd och hjälp valde P.B. att återvända och fullborda sin livsuppgift.

Förutbestämd att vara en vandrare, fortatte P.B. sitt kringflackande liv. Han tillbringade två år på Nya Zeeland och besökte Australien och USA under längre perioder. Han avböjde konsekvent att framträda som en offentlig person eller att stå i spetsen för ett ashram som Ramana Maharshi hade gjort. Så småningom slog han sig ner i Schweiz, till en början vid Luganosjön och därefter på olika platser längs Genèvesjöns norra strand.

Han värdesatte ensamhet och skyddade den genom att enbart lämna ut en postadress. Men ibland gjordes undantag då han välkomnade besökare, men bara under förutsättning att de inte väntade sig att i honom finna en guru. Praktiska göromål, liksom den alpinska vinterkylan, blev betungande för P.B. efter hand som han närmade sig de åttio. Under de sista åren av hans liv såg vänner till att det alltid fanns en assistent till hands som kunde hjälpa till med inköp, hushållsarbete, brevskrivande och annat.

Vad P.B. hade ägnat sig åt under sina tysta år blev uppenbart när det framkom att det existerade ett manuskript på cirka sjutusen sidor, plus ytterligare tretusen sidor med forskningsmaterial. Detta enorma manus hade avsiktligt hemlighållits och lagts undan för publicering efter hans död. Uppenbarligen hade det knappast gått en enda dag under alla dessa år utan att P.B. hade producerat något. Men långtifrån att vara en sammanhängande avhandling tycktes texterna ha tillkommit i ögonblickets ingivelse, och de behandlade alla tänkbara ämnen. Längden varierade från en enda mening till ett par sidor. Det förekom också några essäer. Innehållets kvalitet stod i skarp kontrast till texternas enkla, yttre beskaffenhet. Ofta hade de skrivits ner på papperslappar som funnits till hands eller i billiga häften. Jämfört med böckerna som kommit ut under hans livstid kan man konstatera en fördjupning av idéinnehållet, något som reflekterar de genomgripande förändringar som skett med P.B. själv.

Då några av P.B:s vänner fick kännedom om detta unika material ville de på allt sätt bidra till att det inte gick förlorat. Dessutom var de ivriga att få läsa det han kallade sin ”summering”. En grupp unga amerikaner, som hade stiftat bekantskap med P.B:s filosofi genom Anthony Damiani, grundare av Wisdom´s Goldenrod Philosophic Center, fick tillåtelse att börja sortera och skriva ut texterna på maskin med tanke på eventuell utgivning.

P.B. avled den 27 juli 1981. Manuskripten fördes till Valois, en ort belägen vid Senecasjön i New York State, där ett intensivt arbete påbörjades. P.B. hade gjort en struktur, de 28 kategorierna, i vilka texterna inordnades. En samling essäer, sannolikt skrivna redan på 1940- och 1950-talen, publicerades år 1984 under titeln Essays on the Quest. Och samma år utkom Perspectives, den första volymen i Notebook-serien på Larson Publications Inc. Tack vare ett hängivet och målmedvetet arbete kunde hela Notebook-serien publiceras på ofattbart kort tid. Den sextonde volymen utkom år 1989.

P.B. var en upplyst, en jivan mukti, om man föredrar den indiska termens exakthet. Men det är värt att notera, att det inte är han själv som påstår detta. Det är inte heller fråga om någon falsk blygsamhet. Med oöverträffad klarhet har han beskrivit medvetandetillståndet hos den som har uppnått det andliga sökandets mål. Det ligger i upplysningens natur att ha givit upp egot, att inte längre uppleva sig ha någon personlig identitet, utom möjligen av praktiska skäl i vissa sammanhang eller av ren artighet. En upplyst lever i oskiljaktig förening med Överjaget, som självt aldrig har blivit upplyst, helt enkelt därför att upplysning är dess eviga och oförstörbara natur. P.B. beskriver en process och ett medvetandetillstånd som han inte anser sig ha någon personlig äganderätt till. Insikten att upplysningen en dag kommer till var och en av oss tycks vara det viktigaste.

This site is run by Paul Brunton-stiftelsen · info@paulbruntondailynote.se